Okej, jag tänkte inte göra det här. Men idag fick en sak mig att inse att jag måste få ur mig det här någonstans. Jag är en person med känslor, precis som vilken annan människa. Jag har gjort misstag, men en sak som personer borde veta om är att dom 3,5 senaste året med en person, låt oss kalla honom
X, är INTE ett utav mina misstag.
Jag är trött på att hela tiden behöva ta skit för val man gör i livet. Det är ingen som väljer åt mig. Inte mina föräldrar, mina vänner, mitt jobb, min ålder. Det är bara jag. Hur man än väljer , med vad, med vem så kommer man alltid göra någon besviken . Det är otroligt sorgligt när personer blir sårade på vägen, men ibland måste man tänka på vem som betyder och vad man är beredd att offra för den personen. Jag valde, och jag fick 3,5 år som alltid kommer betyda världen för mig. X kommer alltid vara en sjukt stor del av mig och mitt förflutna. Men ibland spelar det ingen roll hur mycket 2 personer älskar varandra. Vägen delas ibland, och hur ont det än gör så måste man alltid tänka på sig själv och ibland måste man gå skilda vägar när det kommer till en punkt där man försökt med allt man har men ändå blir sårad gång på gång.
Jag är förbannad på personer som bara tycks tro personen i fråga har blivit sviken av folk som stått den personen nära, och inte alls gjort fel mot personer i sin omgivning. Folk tycks glömma bort saker dom själva gjort. Så till dom
Som tycks tro jag gjort så fel, varje dag av dom här åren har jag vetat vad jag gjort, och jag har gjort det för att jag inte ville vara utan den personen, inte för att såra någon.
Det här är få ord ur en väldigt lång historia, och det gör ont att skriva och just därför ville jag egentligen inte vara och riva i det när jag väl mår bra.
Jag har varit långt nere, men jag är inte
rädd för att visa mig svag, eller sårad. Jag höll på stt förlora mitt jobb, jag slutade äta och sova. Och när det gick så långt att jag fick sitta på sjukhuset och få tillsägelse om vad jag gjorde mot mig själv insåg jag att nu måste jag ta mig upp. Men jag visste bara inte hur. Men det går. Trots att det gjorde förbannat ont när den personen som var hela ens värld och den som man trots alla svek gav hela sin tillit till inte var den personen som man trodde.
Och saker som X gjort nu i efterhand får mig ledsen, hur man kan göra en annan person som man haft i sitt liv så länge så illa. Det tar tid att hitta sig själv igen, hinna bearbeta och känna.
Nu är jag så tacksam och glad för hur många bra saker som hänt nu, hur man som person kan växa så mycket, bli en så mycket bättre och starkare person.
Jag är så glad för vad som kommit, och vad som komma skall. Och konstigt nog är jag glad att jag varit så långt nere, för dit kommer jag aldrig komma igen.
Godnatt!!
